Det var en gång ett nöjespalats. Ett
lyxigt hotell och en överdådig konsertsalong. Hit kom människor
från hela världen för att uppträda och bo i de vackra rummen, som
inte kallades rum utan ”våningar”.
Men vad ingen visste var att de som
polerade dessa vackra rum bara hade tio minuter på sig att göra
rent dem. Att de arbetade utan kontrakt. Att de ibland inte fick ut
hela lönen eller fick vänta månader på den. Att de jobbade sju
dagar i veckan och inte fick ledigt ens då de födde barn.
Efter tio år fick de här personerna
nog. En del hade kört slut på sig, med krossade förhållanden och
sjukdomar som resultat. Andra började organisera sig. De kämpade
till sig en vit lön, rätt till föräldraledighet och ordentliga
kontrakt. Men då blev de som bestämde på salongerna rädda. Var
skulle detta sluta? Och de plockade ut alla som hade organiserat sig
och sa: Ni får gå – resten får stanna!
Det här är inte någon berättelse om
svenska arbetsvillkor för hundra år sedan. Det här händer just
nu, mitt i Stockholm. Företaget är Berns, som ägs av London
Regional - ett av Europas största fastighetsbolag. Berns har just
avskedat alla syndikalister på arbetsplatsen.
Men det här låter ju helt sjukt,
tänker ni; är det inte en ILO-rättighet att vara fackligt
ansluten? Har man inte rätt till föräldraledighet i Sverige? Det
är 2010, varför görs inget mot dessa slavdrivare?
Svaret heter bemanningsföretag. Ett
listigt sätt för arbetsgivare att backa tillbaka tiden hundra år.
De anställer helt enkelt en mellanhand och säger: Du sköter
städningen – vi lägger oss inte i! Mellanhanden står för
myglet, arbetsgivaren för blundandet. Alla på Berns vet precis vad
som försiggår, cheferna äter i samma matsal som de anställda. Men
nu spelar de ovetande. Berns VD Yvonne Sörensen säger, på fullt
allvar, att arbetarna ”aldrig har varit anställda hos oss”. Ja,
det är som att leja en torped för att mörda någon och sen säga
”Jag har inte gjort något.”
Nu har syndikalisterna satt Berns i
blockad och i helgen fortsätter det. De ger sig inte förrän de får
jobben tillbaka. Men bemanningsföretagen blir allt fler och det här
angår oss alla. För om vi blundar kan vi, när vi öppnar
ögonen, ha förflyttats tillbaka till 1910.
Kajsa Ekis Ekman, tidningen City 2010
Kajsa Ekis Ekman, tidningen City 2010
