"BOKBÅL", ur Brand maj 2012
En kompis från punkartiden, ”Maria
med långt ljust hår”, numera poet under namnet Maria Margareta
Österholm, sa en gång: ”Alla människor har varsin egen röst,
och alla röster är intressanta. Kan man bara lyckas behålla sin
egen röst då man skriver, då är man alltid läsvärd.” Det här
har jag tänkt mycket på. Det slår mig om och om igen att många
människor är så intressanta när de talar, men blir till kopior
när de skriver. Det är som om de är rädda att släppa fram sin
egen röst. De tror att texter är något seriöst och allvarligt,
och inte kan deras egna lilla personlighet få vara med där!
Kanske minns några av er ett fanzine
vid namn ”Stinky” som kom ut för några år sedan. Det var en
kopierad, svartvit känga mot snobbifieringen av Sverige. Den gjordes
av Koffe Berger (som också är med i bandet Mitt hjärta är en
bomb) och Ludde Nordenskjöld. Stinky kom bara ut i två nummer och
innehöll bla intervjuer med diverse aktivister och konstnärer. Jag
minns faktiskt inte en enda av intervjuerna, men jag blev totalt
tagen av Ludde Nordenskjölds noveller. Det var verkligen en egen
röst. Så rakt, ärligt och totalt prettobefriat.
Nu har Ludde Nordenskjöld gett ut en
novellsamling vid namn Trettiofem spänn och sju kanelbullar. Novellerna
handlar om att växa upp; att bilda första bandet men bli osams
redan vid valet av bandnamn, om polarn som gör inbrott i sin egen
farsas bil, om dessa konstiga kärleksförhållanden man hade i
tonåren som varken hade en definierad början eller ett tydligt
slut, som bara rann ut i sanden utan att man vare sig fick någon
förklaring eller vågade be om en. Novellsamlingen är utgiven på
namnlöst förlag, men håll utkik efter den.
Något som blivit inne på sistone är
coffeetable-böcker med samlingar av fula vykort, tvättstugelappar
eller kom ihåg-lappar till affären. Skit i dem, läs istället
Helena Lundbergs ”Kassörer till kassan! Betraktelser från löpande
matbandet.” Den innehåller korta berättelser från hennes tid som
snabbköpskassörska i Karlstad. Det är roliga och charmiga
iakttagelser av typiska kunder som Agata Aggressiv och Kurt
Konflikträdd, samt helt vansinniga killar som raggar på henne med
olika trick varje dag. Men också kritik mot cheferna som kräver att
de anställda ska ange varandra om de inte säger hej till kunden och
som kräver att man ska ta leg på 64-åringar som köper folköl.
Sammantaget en bra och lättläst skildring av dagens arbetsliv, även
om jag kan tycka att hon är lite hård mot kunderna.
En annan bok som inte är så dålig
som alla säger är Julian Assanges självbiografi. Nu har den
allmänna meningen bestämt sig för att Wikileaks var ett berömvärt
projekt, medan Assange själv är megaloman. Och visst är det något
pinsamt när han inleder med att skryta med att han sitter i Oscar
Wildes cell, eller kokar ihop egna teorier om kopplingar mellan
svensk kvinnorörelse och kriget i Afghanistan. Men det är slappt
att stanna där, för trots allt innehåller boken viktig kunskap om
hur man bygger ett motståndsprojekt. Den kunskapen har vi inte råd
att missa.
