fredag 12 juni 2009

NORMEN ÄR EN BLUFF

NORMEN ÄR EN BLUFF ur Bang nr 4/07

”Hur utmanar jag mina normer? Hur gör jag för att inte hamna i roller jag inte vill vara i?”
Den här meningen är hämtad ur antologin ”Könskrig” men den skulle kunna komma från vilken text som helst. Sedan början av nittiotalet har vi översköljts av böcker som ”Bortom normen”, ”Att tämja normen”, ”Normer i heterofabriken”, utställningar som ”Normen skaver” och nystartade förlag döps till Normal och Anormativa. Att ”ifrågasätta normer” har blivit allmänt tankegods, förknippat med positiv klang hos allt från fältbiologer, pride-deltagare, modeskribenter och muf:are.
Man ska alltså ifrågasätta normer – men ger man sig ut i normdjungeln för att fastställa vilka dessa normer är, blir det svårare. Det råder paradoxalt nog fullständig norm-anarki, vad som helst kan utnämnas till norm, bara den som skriver är emot detta. Enligt diverse tidningsurklipp från de senaste åren är normen: inte skratta för högt, att lösa konflikter med våld, att mammor ska vara aktiva, att kvinnor ska sminka sig, men jag har också läst att herrtidningen Moore ”bryter mot normen av en sval, osminkad vacker kvinna”: man undrar ju vad som behövs för att utnämna något till norm? Att man själv är emot det, verkar det som, det är knappt någon som använder ordet norm i positiv bemärkelse. För normen formuleras i själva verket bara i samband med normbrottet. Då lyser den klar, stark och tydlig: i andra sammanhang ser man knappt till den.
Normen uppträder dock alltid med vissa personlighetsdrag. 1) Den har ett eget liv, bortom ekonomiska och materiella förhållanden 2) den är diktatorisk till sin natur, den bestämmer över en 3) den är moralisk 4) genom att vara annorlunda kan man bryta mot den och nå frihet.
Tankemodellen går ut på att det största hindret för frigörelse, kvinnlig och mänsklig, är ”normer” i samhället som föreskriver hur vi ska vara. De är alltid ”rigida”, man hör aldrig om en lätt norm eller halvnorm, men trots rigiditeten omgivna av en mytisk dimma. Man får aldrig någon normernas genealogi: var kommer de ifrån? vad livnär dem? vilken roll spelar de – är de samhällets stöttepelare och i såfall vilket samhälle; det kapitalistiska systemets, eller all mänsklig samvaros? vad händer om man gör sig av med dem: byts de ut mot andra eller går det att ha ett normlöst samhälle? Nej, de hänger liksom löst i luften, de har inget ursprung, de är frikopplade från produktionssystemet, de bara uppstår i tomma intet, beskrivs ofta vagt som ”sociala” och ”kulturella.”
Mot detta normsamhälle ställs en idé om att man genom att vara annorlunda kan ifrågasätta normen. Genom att klä sig, bete sig, vara kan man alltså utöva samhällskritik. Följaktligen ägnas otroligt mycket tid och energi åt att utröna vad normen står för (eftersom det ingår i figurens struktur att normen är flytande) och vad som är att ifrågasätta den, och idag har vi gått hela varvet runt och att ”ifrågasätta normen” kan också vara att klä sig och bete sig exakt som normen föreskriver, om man bara gör det med ironi och ”drag”-attityd. Eftersom det är ett perfekt grepp för att både få medial uppmärksamhet och politisk legitimitet används det med förkärlek av konstnärer: när Johanna Rytel sög av en svart man i ett konstprojekt hävdade hon att projektet handlade om att ”bryta normen och utforska orättvisor”, och både performanceartisten Itziar Okariz offentliga kissande och killen som hoppade in och fångade upp kisset menade att de sysslade med att bryta normer om det offentliga rummet och vad konst är.
Huvudpersonen i normbrottets berättelse är den som inte passar in. Den intersexuelle, den transsexuelle, kvinnan, främlingen: undantaget gentemot en normativ massa. Teoretiker som Manuel Castells hyllar t.ex. hemlösa – inte i hopp om att de ska få någonstans att bo, utan som ett utstött undantag som ska krossa den moraliska ordningen.
Det här med att vara annorlunda har många bottnar. Jag minns att på universitetet var det en hel del som drabbades av Sylvia Plath-sjukan. Vi som hade Sylvia-sjukan gick runt och frammanade denna känsla: upplevde oss vara främmande i denna värld, vi hörde andras röster som ekon långt bort, allt var konstigt, absurt, de som mådde bra var ytliga och förrädare, man skulle vara deprimerad och känna sig utanför. Insikten om att kvinnor tystats i historien användes, inte för att börja tala utan för att tyst vända sig inåt, odla ett esoteriskt språk som bevis på sitt utanförskap. Skrev man, skulle det helst handla om kroppsdelar och abnormitet. I de flesta fall var vi ju inte ett dugg galna egentligen. Visst, galenskap är en spännande känsla, men trots allt slösade folk sina bästa år på att vara deprimerade, och det är sorgligt att det skapas en kultur som glorifierar effekterna av ett förtryck istället för en motståndskultur.
Det intressanta med normer är att samtidigt som de antas hänga så löst – kritiken av parrelationer kopplas t.ex. inte till någon analys av bostadspolitiken – är de otroligt fasta i sig. Lyssnar man på queerteoriker målas bilden upp av en sträng, nästan fundamentalistiskt religiös makt, ett Sverige där kristdemokraterna regerar med järnhand. Det är tydligen deras värderingar som råder i Sverige: obligatorisk heterosexualitet, man måste leva i kärnfamilj, kvinnor ska vara oskulder och och inte gilla sex utan bara giftermål, kärlek och barn.
Det man kan undra är ju var människorna som utarbetar såna här teorier befinner sig? Inte i ett globaliserat, kapitalistiskt informationssamhälle och inte den värld jag växt upp i, där man var en tönt om man inte hade haft sex vid tretton bast och där folk sa på mellanstadiet ”Vaaa, är dina föräldrar IHOP FORTFARANDE?” Jag menar, om någon fick för sig att verkligen följa dessa ”normer” skulle personen ifråga bli fullständigt utskrattad och betraktad som en relik från femtiotalet. Över huvudtaget får jag en känsla av femtiotal varje gång jag hör queerteoretiker tala: det samhälle de beskriver har jag aldrig levt i, om möjligt sett på teve eller läst om i romaner.
Så varför är idéerna så illa anpassade till verkligheten? Vad är det här med normer egentligen? Varför har den här figuren blivit så populär i just den värld där den inte alls passar in? I Iran kan man tala om en moralisk regim, där är normerna direkt kopplade till statsmaktens överlevnad och att dricka alkohol eller visa håret fyller en subversiv funktion - men här? Vi lever ju inte alls under en moralisk diktatur, utan under en marknadens. Som den postmoderne teoretikern Jean-François Lyotard skrev redan 1988: ”Den samtida kapitalismen åstadkommer inte en universell berättelse, den försöker skapa en världsmarknad.” Betydelse skapas inte alls genom normer, utan i relation till pengaflödet.
Naturligtvis existerar det samhällsnormer, men de är inte det kapitalistiska systemets fundament. De är snarare avtryck av den samhällsstruktur vi har, skuggor av det materiella. Och kanske har vi aldrig levt i ett samhälle där så många ”normer” samexisterar. Tänk er den tid då de flesta människor levde i byar; hade ingen teve, läste inte tidningar eller böcker, åkte sällan utomlands: där kunde man tala om att bevara en norm. Idag ligger alla jordens kulturer en månadslön bort eller finns representerade i samma skolklass, inklusive subkulturerna. Visst finns det fickor i samhället där sträng moral lever kvar och andra där ”nymoralismen” gjort inträde – fast dessa är knappast makten, utan isolerade sekter. Normbrytarna söker sig dock fascinerat till dessa platser för att kunna ha något att ta spjärn mot, och talar exalterat om ”den kristna högerns” frammarsch för att de är den perfekta fienden.
Kanske beror normbrottets popularitet delvis på att det sammanfaller med reklamens budskap. Frihet mot makt, färg mot gråskalor, självförverkligande mot likriktning, en revoltens berättelse som lurar folk att tro att de förändrar något när de egentligen är fullständigt ofarliga. Den fångar upp personer med kritiskt sinnelag, som kanske hade ockuperat kårhus i slutet av 60-talet eller ungdomsgårdar på 80-talet, och får dem att tro att revolten handlar om att kyssa sina polare klockan tre på natten utanför falaffeln – som om inte ockupanterna också kysste sina polare, utan att inbilla sig att det var något märkvärdigt med det.
Men att normbrottet gör karriär inom motståndets logik har också andra orsaker. Det beror på att ett visst skikt inom medelklassen har fått tolkningsföreträde inom kvinnorörelsen, och omvandlat den till ett samtal om genus. Många som blivit tongivande har aldrig varit aktivister utan kommit i kontakt med genusteori först på universitetet. Hur man ska vara, vad som är ”bra” och ”dåligt” - kort sagt samma moralfrågor som alltid sysselsatt den osäkra borgerligheten, intresserar dem mer än att organisera en strejk eller aktion. Att man – i teorin - vänt upp och ner på moralen och att det ”dåliga” är det ”bra” är sak samma, det är precis samma frågor, samma totalt ointressanta moraldiskussion och konstiga uppdelning av beteenden.
Jag undrar om inte talet om normer slår an hos denna grupp, inte för att vi skulle leva i en strikt normativ värld, utan av exakt motsatt anledning. Ju mer osäkerhet på arbetsmarknad, ju fler valmöjligheter, ju färre normer, desto mer upptagenhet med att definiera normerna. Och ingenstans framträder de med så klar tydlighet som i normbrytarnas medvetande. Där lever man plötsligt inte i ett globaliserat förvirrat samhälle, utan i en amerikansk småstad på femtiotalet där alla passar in utom man själv - hjälten. Normbrottet blir ett försök att återskapa normerna, om än bara i det imaginära. För om man bryter mot dem, så betyder ju det att de åtminstone finns, och att man blir någon genom att revoltera. Och det kan ju kännas betryggande i en värld där det sorgliga faktiskt är, inte att man upprör, utan att inte en käft bryr sig om en.

ur Bang 2007:4